Medan vinden slet i luggen blinkade hon torrt
långt bort mot horisonten som knappt syntes

dimman låg tung, och skymningen på det

inte en stjärna syntes på himlen men hon såg
något där uppe i mörkret för hon släppte inte
blicken förrän sömnen tog henne stående där
med ögonen röda av tårar i den hårda vinden



Död som rutten blåstång stank hon ikapp med
tiden till vågornas oupphörliga skvalp i evighet