först slog hon prästen i ansiktet med bibeln
hon slet ur hans händer, så hårt att han död
föll framstupa med huvudet rakt in i korset

en spik i Jesu fot stack ut, någon hade inte
slagit in den hela vägen och rostig var den

Blodet hann fördärva mer än bara minnet
för alla som var där för alltid men även de
skor hon köpt dagen till ära, skräddade av
lammskinn förstås och nu prickiga av blod


bedövad av skam flydde hon gråtande till
skogs med snoret glänsande i ansiktet, så
långt bort att lingon snart var fler än män

så hon stannade tvivlande på sina sinnen


Torrt stirrande omkring sig, omgiven av så
mycket svamp att hon trodde förståndet nu
övergivit henne helt, och utan tröst åt hon

svampen var så stor att hon hungrig som
hon var blev mätt, såväl fysiskt som andligt



Hon somnade, i skuggan av en svamp stor
som en bortglömd ek, trygg som ett hus
fann hon den och där valde hon att förbli

fri från såväl skuld som samvete och minne