blyg som en vårblomma
neg hon inför dimman där
månskenet gjorde den tunnast

medveten om sin resa böjde hon hövligt
huvud, fuktig lugg före in med slutna ögon


En gnistrande tår fångade månskenet
där den föll, tung som en sorg, lättare
än regnet och djupare ner i tjärnen än

fröet till nästa enda näckros att blomma