Varje dag ser jag mig själv förtvina, som en isbit.
Jag ska vara glad att det inte går i samma tempo.
När jag ser dig i ögonen min älskling, ser jag inget hopp.
Du hjälper mig att ibland att försvinna, inga vackra ord som viskas fram att jag inte ska ge upp min kamp.
Jag vet att du låg vaken i natt grät tyst och strök mitt hår, när stora tovor av mitt hår trasslade in sig i dina långa fingrar vände du dig om och hulkade.
Jag har blivit en gammal ost som börjat mögla i dina ögon, någon du finner avskyvärt.
Jag gråter aldrig för att du undviker att ge mig kärlek nu när jag behöver den mest, och jag visar aldrig att jag behöver den.
När du ibland går förbi mig och smeker mig på ryggen kan jag ana en viss ilska och illamående, att röra mig är som att röra ett virus.
Men jag smittar inte.