Jag vet att jag satt där på kanten
och jag ville ju leva men jag ville också falla

Jag såg ner på varelsen i svart som spelade på sin violin,
den sorgligaste av visor

Jag tog varje ton till mej
Jag lät den komma
Klädde mej i den
Blev ett med den
och kände mej stolt och arg
jag var en bitter kvinna som levde ett dubbelliv,
men det är en hemlighet

Jag hade hittat hans svagheter

Jag belyste dem med min eld

Blåste liv i den sista gnistan

för att få rätt
för att få ge upp
och falla