... hur föds en poet är det någon som vet...

Jag tänker kanske att vår skatt
poeten blir vi i oss, föds över en natt
under krigets fasor upplevd kärlek så blå
inför barnets längtan efter saga
rim som hjälper föräldern fram draga

fabel, rytm, flyt och barnet som då
lär sig sagan tack vare längtan till
sångerna föräldern eller gamla söker nå
sjunger för barnet, sången som vill

i den stunden ge tröst, som sedan bli
skaldens visa, skillingtryck vilket idag
kan se som en historisk skildring ju
Konstnärens uttryck av kriget präglas i nu

gestaltningen av att ta krigsdrabbade emot
i prosan, att få hjälpa, skydda dom från hot
där altruisten sträcker ut formulerade ord
gester till den drabbade av krig på vår jord

krigsoffer att ta emot som söker skydd
konstutövaren som i sitt inre är brydd
som känner utav strömningar, ser det hos  
medpoeter på öppenscen, poeter.se i oss  

där viljan att sända ljust hopp om livet är en  
så att säga större än poeten själv… solidariteten  
brandfacklan i vår samtid behövs som format  
genre att beskriva gaskrisen, elkrisen, matkrisen  

kriget, ja utan brandfackla står en poet rätt flat  
inför den aktionen att väcka som istället tvingas bli
till satir, essä, kåseri… vilket inte är vi  
eller själva upprinnelsen till poesi  

då poeter alltid skildrar det absoluta nuets inre i  
kärnfull diktnings ordformlers själva potpurri  
Ja vi har perspektiv beroende på kynne och stil
hos individen bakom pennans tillryggalagda mil

... vad gör oss till poesins tjänare...