Under väntans långa stunder
I denna oöverskådligt långa korridor
står jag nu här igen
vid fel dörr
från fel tillfälle

Här seglar molnen inte längre förbi
 - de har sedan länge gått på grund
och fyller upp himlen, dess avstjälpningsplats

Jag bejakar tystnadens sång
En förutsägbar omfamning
som flätar mina sinnen längs marken
till en grov matta
som sträcker ut sig  
som en ointresserad grå angorakatt

För varje steg, ett steg
dit drömmar och blommar och trösten står stilla

Så jag gör det jag kan
Det mina minnen fick lära sig att göra
Jag väntar, ordkargt
Väntar mig genom livets långa lopp
Väntar, väntar, väntar
med tiden fastbunden
Stenen på min rygg