Man kan blunda för det oundvikliga en stund. Jaga demonerna på flykten genom en sommaräng. Och väva trasmattor i sitt anletes svett. Bara för att se sig omsprungen av pariserhjulens gnisslande.

Så gick jag vilse i dina kvarter. Gatunamnen var döpta efter mig. Stenarna längs trottoarerna hade alla färger jag blandade på kläderna som barn. Baristorna visste att mitt kaffe skulle serveras hett och svart. Labyrinten byggdes och revs samma dag.

Den brända jorden och språket som fattats mig. Alltid så nära. Alltid på flykt. Som en dröm just innan uppvaknandet. I mellanlandet.

Jag vet vad jag måste göra. Vad jag alltid vetat. Det skrämmer. Det lockar. Om det finns ett öde så ser jag nu mitt.