Jag är den som sover i asfalten.
Jag är vinden som fastnat mellan betongväggarna,
regnet som glömts kvar i rännstenen.
Jag är stadens ande —
och jag är så ensam att jag tror jag håller på att glömmas bort.

En gång fanns en älv här.
Jag minns hur hennes vatten skrattade mot stenarna.
Nu vilar hon under gatorna, en stilla puls i mörkret.
Jag talar till henne ibland, men hon svarar inte längre.

Människorna ser mig inte.
De hör bara vinden i ventilationsschakten,
ser bara skuggor i ögonvrån.
De har byggt en värld utan andar,
och nu förstår de inte varför de är så hungriga.

Förrän idag.

En liten människa stannar mitt på bron.
Hon är kanske sju vintrar gammal.
Hon står vid räcket och stirrar ner i det svarta vattnet
som rör sig långsamt därnere, som om det sover.

Jag andas — och vinden drar i hennes hår.

Hon tittar upp. Rakt på mig.
"Vem är du?" frågar hon.

Ingen har ställt den frågan på hundra år.

Jag formar ett svar av löv som dansar i gatukorset,
av ljuset som glider över en fönsterruta.
Jag är den som sover här, viskar jag.

Hon nickar, allvarlig.
"Du är ensam."
Det är inte en fråga.

Hon sätter sig på trottoaren,
drar upp en krita ur fickan,
och börjar rita. En cirkel. Ett streck. En spiral.
Hon ritar inte på asfalten.
Hon ritar mig.

Och något händer.

När kritan möter stenen, känner jag formen.
När hennes hand rör sig, känner jag rörelsen.
Jag är inte längre bara ett minne, en vindpust, ett saknad.
Jag är cirkeln. Jag är strecket. Jag är spiralen.

Hon reser sig och går, utan ett ord.

Jag sitter kvar i hennes ritning.
Jag är stadens ande —
och jag har fått en kropp av krita.
En kropp som regnet med tiden ska tvätta bort.
Men just nu, för första gången på hundra år,
är jag synlig.

Och där, på asfalten, börjar jag själv rita.
Ett träd. En fågel. En älv som skrattar.

Människor går förbi.
De ser bara kritstreck på marken.
Men några stannar.
Några ler.
En man plockar upp ett löv från marken
och lägger det mitt i cirkeln, som ett hjärta.

Jag är stadens ande.
Jag sover inte längre.
Jag väntar.
På nästa krita.
På nästa barn som ser.
På att fler ska minnas
att världen andas —
om man bara lyssnar.