Jag tänker på den där ruggiga luften

sent på kvällen, intill kyrkan

där vi stod nära och jag såg din kind

då den glänste i novemberluften

av facklorna och ljusen som tänts.



Hur jag älskade dig handlöst

och samtidigt så medvetet återhållet

där, i din närvaro med barnen

som frågade sina frågor

runt din mors gravsättning.



Hur du gick från parkeringen

som en fästning av kvinnlig stolthet,

det vackraste jag sett och rörts av

så ointaglig och oförståelig

och ändå så utan motstycke älskad



som bara du kan vara.