När jag går där sakta på dom ensammas stig

i det tidiga gryningsdiset

så skymtar jag där framme

vid stigens slut, ett svagt ljus

är det hoppets ljus

som är så svagt?

eller är det ljuset i mitt innersta

som är på väg att slockna?

medan jag går fram där på stigen

och närmar mig detta ljus

och känner att det blir allt

starkare, jag ökar stegen

litet ostadigt och osäkert

men ändå nyfiken och spänd

när jag närmat mig så pass mycket

så upptäcker jag, till min förundran

att det är en lykta med ett vackert sken

som bildar en vacker krans av ljus

och som lyser upp träden vid vägkanten

och jag hör plötsligt hur skogens fåglar

kvittrar hoppets melodi

nu när jag kommigt så långt

på vägen, upptäcker jag en flicka så

vacker, så fager där bakom lyktan

är det en fe?

kanske en älva!

eller rent av en ängel?

eller är det flickan i mitt liv

hon ler och tar mig i hand

och leder mig stigen fram

tillsammans med fåglarnas

instämmande sång,

och det är inte längre

dom ensammas stig

utan kärlekens och hoppets stig.