Året är 2007
vi står i ett kök någonstans
ett sånt där gammalt kök med gasspis och
gula fläckar i taket

en vattenkran står och droppar
vi låter den droppa

du vrider på gasen på spisen
jag går ut i vardagsrummmet
plockar fram en LP ur skivbacken
sätter nålen mot skivan

ut strömmar:
Pianosonat no. 8 i c-moll av
Ludvig van Beethoven
andra satsen,
adagio cantabile

den går inte riktigt i valstakt men
vi dansar vals ändå
världen snurrar fort
vi snurrar långsamt




Året är 2001
jag sitter vid pianot och försöker ta ut
Adagio Cantabile-satsen
pappa kommer in
han säger att det har flygit in två flygplan
i två torn
i USA
jag säger: okay
och fortsätter spela
på kvällen ser jag på tv
folk som skriker, byggnader som brinner
några dagar senare är det krig
ingenting är på riktigt
jag sätter mig vid pianot och fortsätter spela




Året är 1942
du och jag är två judar i ett koncentrationsläger
vi skrattar hela tiden
soldaterna skjuter oss
det gör inget
vi skrattar ännu mer
vi springer runt och sjunger internationalen
ruskar på fångarna och skriker till dom:
Fattar ni?!
Ni är fria!
Ni är fria!

dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart




Året är 1933
vi är Bonnie & Clyde
vi bilar genom USA
rånar banker
och super bort pengarna
vi knullar uppe på loften i ladorna
och dansar på sjaskiga caféer hela nätterna
ibland sover vi i diken
ibland på billiga motell

billiga motell som bara har en gasspis
och en kran som står och droppar




året är 1915
vi är två clowner på en teaterscen
vi kastar pajer på varandra
soldaterna i publiken applåderar
dom tycker att vi spelar våra roller så bra
dom fattar inte att det är dom som spelar
vi ler och applåderar tilbaka
det riktiga livet pågår på scenen
allt utanför är bara en tragisk fars




Året är 1889
vi bor i en liten trång etta i Stockholm
jag är din lesbiska vännina
du är min homosexuelle pojkvän
du målar mustasch på överläppen
och smyger in på herrklubbar
jag klär mig i kjol och högklackat och går på kafferep
när polisen kommer gömmer vi oss i garderoben
vi fnissar när dom hittar oss och släpar med oss till stationen
vi kysser polischefen på munnen
vi fortsätter fnissa när vi döms till fängelse
för det är allt vi kan




Året är 1862
vi är två negerslavar på ett majsfält
vi snor två sydstatsuniformer
medan soldaterna badar
sen rider vi runt till alla plantager
skriker till slavarna:
Fattar ni?!
Ni är fria!
Ni är fria!

dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart




Året är 1431
vi springer upp på bålet och
befriar Jeanne D\'Arc
sen gömmer vi oss i skogen i två veckor
hon lär oss att leva på bär och rötter
vi bygger en koja i ett träd
när soldater passerar under det
kastar vi kottar i huvudet på dom




Året är 32
vi hänger på två kors
brevid oss hänger Jesus
vi sjunger
\"Always look on the bright side of life\"
Jesus skrattar
han säger att det känns okej att dö nu
han säger att han bara är en snubbe i mängden
ni är Jesus ni också säger Jesus




Året är 0
klockan har stannat
vi står på en buss och
det är någonting vi har glömt
plötsligt rycker du i nödbromsen
vi kastar oss av bussen
springer upp till lägenheten
in i köket
på golvet ligger två livlösa kroppar
vi släpar ut dom i snön
kysser dom på munnen
när dom vaknar till liv ser vi på varandra och ler
sen försvinner vi
vårt uppdrag är slutfört




Nyvakna reser vi oss upp
vi noterar att skivan har tagit slut
jag sätter på den igen
och världen börjar snurra på nytt
lite långsammare nu
Adagio cantabile

vi springer genom staden
hoppar i alla vattenpölar vi ser
klättrar upp på varenda hustak
vi kissar i parkerna och
badar i fontänerna
stjäl frukt ifrån ett korgstånd
och springer vidare
vi tappar all frukt i flykten
vi springer in i en gränd
och lutar oss mot en husvägg för att hämta andan
jag kramar dig
och vi ramlar ihop i en hög av utmattning





How strange it is to be anything at all