Jag är nog kär i livet

den underbara Anima

som förtrollar mig, ständigt.



Som väcker mig varje morgon

med solens linhår

eller mormoderns gråsvall. 



Som ger mig tårar av sin himmel

vindmot i backar

eller bruten fot i halkan.



Hon låter mig se

så skickligt 

lusten, lidandet i livskärleken



och otillräckligheten i mitt förstånd

då jag tror mig se förälskelse

i kvinnors ögon, för mig.



Men det är bara

min urvattnade vana

att inte kunna se henne



livet, som är

som gör

och som blir.