Man får en helt ny syn på saker och ting speciellt ens värderingar när man är singel. Jag har fått mer dom där gammeldags killarna på hjärnan att dom gör allt så impulsivt och överraskar en men hur vet man att det finns såna killar?

Jag vet att jag kommer hitta någon och gifta mig med och bilda familj och vara lycklig. Frågan är bara hur, vem, var, när och varför? Men tänk om den där "perfekta" killen är någon blind date som man valde att inte gå på? Är det då inte värt att gå på alla blind dejtar så har man ialf fått ett första intryck.

Men hur ska man vara på en dejt då? Ögonkontakt? Lugn? Lika bra att ge allt för vad har man att förlora egentligen? Finns det verkligen sådana där typiska amerikanska killar som ger allt för en tjej eller existerar det bara i filmer? Innerst inne så hoppas jag att det finns en kille där ute som är villig att ge allt för en.

Varför drömmer alla tjejer om den perfekta killen och livet? Behöver man inge bevis på vägen för att veta att man är på rätt väg?

Men måste man tycka om någon efter man har börjat tycka om sig själv? Som talspråket säger " älska dig själv först sedan någon annan." Jag tror att man måste vara ärlig mot sig själv trots att det är svårt ibland.

Varför kretsar ens liv runt killen som det vore hela ens värld? Men har du inte ett eget liv trots förhållandet? Med dina vänner, familj och hobbies? Det enda det handlar om är dina egna värderingar och vad du står för. Stå för det och fight back! Någon dag kommer du nå ditt mål och vem vet kanske blir det en omväg men du kommer i mål det vet jag!

(Många tycker jag är duktig på relationer och kärlek fast jag kan inte riktigt förstå det där hur dom kan tycka det. Antar väl att jag har lätt att förstå folk och sätta mig in i andras perspektiv helt enkelt och är villig att hjälpa dom om jag får.)

Livet handlar om att ge och ta eller hur? Varför är man så feg då? Varför har tjejer så svårt att säga till killar att dom bara ska vara vänner? Den ena eller den andra får alltid känslor tillbaka för en någon gång. Eller så försvinner vänskapen mer och mer och det brukar vara så när den ena ger och den andra bara tar. När ska dessa förstå varandra? Vad ska man göra och säga egentligen?

En killkompis och jag stod rätt nära varandra ett tag och vi hittade på saker och busade osv. men nu pratar vi knappt med varandra och nyligen såg jag honom mysa med en annan tjej precis som han gjorde med mig. Nu säger han en sak efter en annan så jag litar inte på honom längre eller har ingen kontakt med honom heller för den delen.

Jag blir tydligen bara kär i killar som redan har tjej eller som inte vill ha någon flickvän, alltså har jag någon namnbricka där det står "run for life"?

Ganska otroligt hur man kan bygga upp allt för en kille, för vadå? Svek, otroghet, falskhet? Varför går killar ens så mycket utifrån utseendet egentligen? Kan dom inte se det som finns inom oss? Var är dom där mjuka och gammeldagskillarna?

Ibland visas det att dom killar man trodde kände visar vara det motsatta och inte ärliga. Varför gör de så? Förstår de inte att man blir sårad? Varför säger alltid killar saker hundra år senare? Varför är detta med killar eller kärlek ett sånt elände och varför i hela friden låt vi det gå över ens huvud?

Finns det ens killar där ute som finns där för en och gör allt för en? Varför kan inte det finnas mer killar som Jack i filmen Titanic? Nej, just det är det skämmigt och för mesigt. Visst Rose gick vidare med sitt liv men det var ju bara enbart för hon lovade Jack men om han hade levt hade de levt ihop än idag säkert. Hon tvivlade aldrig på Jack och jag tror att såna killar får man leta länge efter eller så är de redan utdöda. Men man ska inte ta första bästa för det man måste ju lyssna till sitt hjärta och det är ju det viktigaste eller hur?

Jag har haft oturen att fallit för killar som inte faller för mig ibland och ibland undrar jag verkligen om det finns någon där ute för alla för dom måste ha glömt mig eller så har jag redan missat min. Men hur ska man veta sånt egentligen? Trodde jag hade lätt att få killar att falla för mig och visst det har jag väl men jag trodde inte att jag skulle bli så kräsen som jag är idag, hur gick det till? För varje dag som går så blir tanken att jag blir ensam starkare och starkare..

Ibland förstår jag inte hur killar fungerar och definitivt inte hur dom tänker och det vill jag nog inte ha reda på. Känslorna leker verkligen med en ibland eller ofta kanske och man vet inte vad man ska säga eller göra. Jag önskar att valen var mycket lättare i livet speciellt just nu.

Hur svårt kan det vara att hitta en kille som gillar en och vice versa? Hur svårt kan det vara att hitta någon att ha en vuxen relation med? Så svårt kan det väl inte vara?

Ett tag sen så träffade jag en kille som jag var kär i många år sen och jag mådde rätt uselt men där låg vi i sängen och han höll om mig medans vi titta på film och jag kan nog inte beskriva hur skönt det var att få ligga där och bli ompysslad och jag må säga att det brast då. Men han stannade kvar, höll om mig och tröstade mig och för första gången så hör jag honom höra att han gillar mig och att han inte förstår hur jag kan vara singel. Antar att jag har otur, rejäl otur.

En kille som jag gillade för ett tag sen vi stod nära varandra rätt länge men det visade sig att han gillade en annan till slut och att han aldrig har känt så där som han har sagt. Det kändes så falskt och ibland undrar jag om jag är en så där tjej som man bara har tillfälligt?

Är det så mycket begärt att vilja ha någon vid min sida känna närhet, värme och dela både glada och mindre glada stunder med? Är det verkligen så fel? Varje gång jag hittar någon som jag vill kan tänka mig så tycker han inte om mig eller så är det bara tillfälligt.

Kan ens självförtroende vara ett hinder? Jag tror nog det men många tror nog inte det och jag tror att man bör nog ha ett bra självförtroende och vara trygg med sig själv innan man tar in någon mer i sitt liv för det tar ju på krafterna speciellt den andra partnern, även om det inte märks.

Så jag antar att jag inte är redo. Jag kommer nog att förstöra förhållandet på ett eller annat sätt och gud vet mer. Måste nog bygga upp mig själv från botten så kommer jag nog stå där med man och barn en vacker dag och ja, det spelar ingen roll om det tar 5 eller 10 år det får ta sin tid.