Det är det att det är så skönt med dessa ständiga livskriser! De gör ju att jag lever - att jag vet precis var jag slutar och andra börjar. De gör att jag inte behöver stirra i vitögat att det inte blev alls på det sätt som jag tänkt mig, utan att jag nu sitter här ganska ensam, ungefär som min mor slutade sina dagar. Ja, på det hela taget blev det ganska likt hennes liv, fast jag hela tiden varit så förbaskat upptagen med att se till att det verkligen inte skulle bli likt. En kris är en flickas bästa vän, det har alltid varit mitt motto!

Ja, det är inget fel på parfymer, diamanter eller häftiga bilar, det är bara det att de kostar en djävla massa - är det inte pengar så är det annat. Sjukdomar, till exempel. En riktigt ordentlig kris kan vem som helst ha, oberoende av omgivningen. Nästan iallafall.

Det är nu så länge sen jag levde i kris att jag nästan glömt bort hur det är, och då ska man ändå veta att krisen varit mitt naturliga tillstånd.