Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär.
Jag frånsäger mig allt ansvar, det var inte jag.
Kanske var det slumpen, kanske ödet,
men jag hade inte ett endaste finger med i leken.

Egentligen tror jag att det var orden själva
som bestämde sig för att de var menade för varann
och inledde en kärleksaffär här på mitt papper,
helt utan min tillåtelse.

Och hur talar man om för orden att de har fel,
hur säger man att deras kärlek är dömd på förhand,
att den aldrig kommer att få blomstra?
Det gör man inte.

Man spelar med, man låter dem hållas,
Följer lite i smyg hur de leker tafatt över raderna,
hur de flirtigt uppvaktar varandra och slutligen
slår sig till ro och lovar varandra evigheten.

Nu förstår ni säkerligen att jag är oskyldig till allt det här.
Sån här romantisk smörja skriver ju inte jag,
vaddå skulle orden bli kära i varandra?
Lyckligtvis rimmar det inte i alla fall.

Men ponera för en stund att orden själva fick bestämma,
hur hade de då grupperat sig?
Hade verben hållt sig till verben och adjektiven till de sina,
eller hade deras kärlek varit gränslös måhända?

Hade de kanske bestämt sig för att substantiven
ska para ihop sig med objekten två och två
i ett heligt förbund i nöd och lust
tills döden skiljer dem åt?

Skulle två adverb kunna älska varandra fritt
eller skulle det uppfattas som onaturlig satskonstruktion?
Skulle ett pronomen vara mindre värt
om det ibland uppförde sig mer som en interjektion?

Och framför allt:
Skulle de rätta sig efter raderna,
ställa sig på led med mössan i handen,
lydiga och kuvade?
Skulle de ta order eller skulle de göra myteri?
Skulle de välja att följa grammatiken
till punkt och pricka i välordnad symmetri?
Eller skulle de dansa fram över sidorna,
frigjorda och fladdriga som bara ord kan vara?
Skulle de vara lyckliga
eller bara söta och rara?