Har varigt i många brunnar..

mossiga, glatta

fuktiga och kalla

många kan negativa

tankar framkalla

en del brunnar

har varigt mörka och trevades

där jag i full panik

ramlat med armarna vevades

i mången brun jag stått

på botten

uppgivet jag väntat

döden på mig ta måtten

men flesta brunnarna

har alltid haft en avsats

där jag på en högre

höjd har

funnit en plats

i vissa jag funnit en

spricka eller reva

där jag samtidigt

bett en bön

om att få leva

i dom flesta brunnar

har det oftast

funnits ett rep

jag annars därför

förlorat mitt liv i ett svep

sista brunnen var i allra

tuffast jag vatt

då den kändes som en

upp och ner vänd tratt

och svår den var att bekämpa

då jag samtidigt

av stress och jäkt

fick krämpa

och ljuset i brunnen

var i urminnes tider

sen länge länge försvunnen

och väggarna dess

så väldigt glatta

jag med mina fingrar och

händer hade svårt

att ett grepp fatta

kallt glatt ruggigt och blött

jag mycket väl här

kunde ha dött

jag tittar mils vitt upp

så väldigt uppgiven och trött

jag övertygad om att

jag här väl skaparen mött

men så länge det finns

en liten liten strimma

där uppe av ljus

skall jag nog kunna kravla

mig upp,

upp upp och tillbaka

till kärleken och livets hus

så länge jag är stark

i själ och hjärta

skall inte min kärlek

till livet och

människan mig

få smärta

men jag ibland på detta

tänkte och rös

att tänk om nästa brunn jag

ramlar i

är bottenlös