Tack, du som ger mig ord till min dikt
Kom till mig nära, hör du min bikt
I enfald jag trodde orden var mina
Men vet nu och känner att dom är dina

Du tar mig till platser längesen svunnit
Till ängar och skogar ingen har funnit
Du fyller mitt hjärta med känslor jag glömt
Och ur mig kan lirka minnen jag gömt

Om vintern du ger mig sommarens fägring
Som törstande vandrare ser jag en hägring
I dikten du visar mig syner från förr
Du gläntar försiktigt på drömmarnas dörr

Du ger mig ett djup, och mening i livet
Jag skall aldrig mera ta något för givet
Jag tackar igen, min käraste vän
Vem du än är, jag bugar mig än