Fiskarn han satt på sin brygga en kväll
Från uppslaget fönster hörs kärringens gnäll
Le har hon blivit på åldrande höst
Men ljuvlig i ungdom han tänker till tröst

Visst var hon vacker, livlig och grann
Jag torde va lycklig att henne jag fann
Vi levat nu samman i femtio år
Det är inte klokt hur fort åren dom går

På barnen vi fått finns just inget att klaga
Fast jag saknar den lilla som gud tog av daga
Men nu har vi ju barnbarn, en nätt liten skara
Så varför mitt svårmod när nöjd jag bör vara

Kanhända jag tycker det fattas mig nått
Men vad kan det vara jag inte har fått
Jag älskat min hustru i alla de år
En trognare fru går nog inte att få

Så jag reser mig sakta och går upp mot huset
Under skorna så knastrar det nylagda gruset
Och himmlen blir röd just som solen går ner
På trappan vid huset min älskling jag ser