Nu är min stora magisteruppsats inlämnad...efter sex månaders hårt arbete.
Konstigt känns det, men också härligt!
jag funderar över mitt liv...
Jag är gift, och lever med en verkligt fin man...han är mycket mycket äldre och det finns många fält oss emellan som liksom inte matchar riktigt...utan att vilja förtala honom säger jag detta. Han är fortfarande mitt livs stora kärlek - ingen har jag känt samma gemenskap med som med honom. Ingen har jag kunnat utbyta så fantastiskt mycket med, som med honom...jag har stort behov av intellektuell stimulans och kan diskutera allt mellan himmel och jord i dygn i sträck - och detta har ofta skrämt olika män (som varit jämnåriga med mig, eftersom de misstolkat det på olika sätt...) men Han har aldrig varit rädd för mig.


Det finns en grej som betyder mycket för en kvinna, och det är när en man inte skräms av henne, det kan jag säga, ur djupet av mitt hjärta!
Hur många gånger har jag inte sett det där skräckslagna uttrycket i mäns ögon, som hos ett jagat byte i skogen...som om man vore nån sorts ond häxa.
Jag har sett det så ofta att när jag äntligen träffade denna man som inte ens var i närheten av det uttrycket så hade jag kommit hem.
Kan ni förstå mig?
Men, och det är min sorg...han blir allt äldre. Klyftan mellan oss växer. Jag sörjer det...jag vet inte riktigt var det ska sluta...så trots att jag lever med en man som jag verkligen älskar så finns det stora frågor emellan oss. Det vet jag att han tycker också.
Jag har också lärt mig att kärlek inte alltid är det man tror. Kärlek är på nåt sätt nånting evigt...ingenting som \"tar slut\" eller egentligen förändras. Har man verkligen känt kärlek för en person, ja, då ändras inte det. Jag har många exempel på det ur mitt liv.
Men sen finns det ju så väldigt många varianter på känslor...attraktion, åtrå, förälskelse, samhörighet, vänskap, nyfikenhet..osv, osv....
I mitt liv just nu är det så att min äldste och alla hans vänner fortfarande ränner ut och in genom dörren...jag sitter med dem, de pratar och jag känner ibland lite trötthet...men ändå glädje över att de alla vänder sig till mig. Vi pratar om allt.
Nu snart flyttar han och de alla försvinner...å ena sidan blir det så väldigt skönt, en sån efterlängtad vila och hela hemmet blir så väldigt avlastat...MEN å andra sidan blir det en stor saknad!


Och en tid av mitt liv som är oåterkalleligt slut.
Min första lilla baby - som jag var ensam med flera år, pappan var borta...jag bodde i otaliga konstiga bostäder, kollektiv och sommarstugor...och skötte samtidigt mitt jobb som projektledare på Teaterhögskolan.
Det var min första baby. Nu är han snart borta ur mitt liv.
Det är konstigt

Och så..känner jag denna längtan efter Barndomens Somrar, eller Vårar..efter en alldeles speciell doft ute om kvällarna, en känsla då man gick på gräset för första gången, och då man plötsligt lämnat Staden. En längtan.