Vid gärsgård av gran stod en yngling och hängde
När tös gick förbi där han trånande blängde
Kom till mig fagra och språka en stund
Dom satt sig tillsammans i skir liten lund

Min far heter Harald en bonde han är
Som sonen den älsta en arvlott jag bär
Jag delar den gärna med dig käre vän
Så krama mig nu och gå inte än

Men Karin hon visste vad ynglingar vill
Så här var det nog med kramar och kill
En hurril han fick så kinden blev röd
Och släckte det snaraste kärlekens glöd

Du skall inte komma och tro jag är din
Och ge dig den blomma som bara är min
De orden fick ynglingen hastigt att gå
Av henne en kram mer han aldrig skall få

Hon vandrade hemåt nynnande visa
Med solsken i ögonen tvingades kisa
Hon heja på fadern som stod vid en lind
Och haka av remmen till trädgårdens grind