...ett replikskifte på en teater där publiken bytt plats med aktörerna, där vardagen lyfts upp på en scen bestående av symboler med privat innehåll
Där alla talar och ingen lyssnar – för människornas uppmärksamheten är I hemlighet fästad mot rymden, från vilken det singlar ned små, vita frön
Världsrymden anfaller

Vi är rädda
Jag är rädd

Men vi fortsätter att titta upp, försöker genomborra den svarta rymden med röntgenblick och sträcker ut antennerna så långt vi kan
Vi försöker lyssna på vår samtid som den låter högt uppe bland satelliterna
Vi hoppas att någon hör våra frågor



Upplevelsen av att sönderfalla, vara stadd i en inre förruttnelse som sakta tränger ut genom huden, genom ögonvitorna och andedräkten är jag förtrogen med - har blivit gammal så många gånger. Det märkliga är att jag föds på nytt varje dag - återigen står jag där i dörröppningen med långa flätor, grön hemstickad kofta och skolväska över bröstet.