Anders från Råsjö i gruset sparka
Tuggar på pinnen han nyligen barka
Står där vid grinden och väntar på Anna
Stryker med handen luggen från panna

Vad kan hon tro blott ett valljon han var
Visst var det väl dugliga sysslor han bar
I längtan han kände att nöden den trängde
Han hasta till skogen där inte nån blängde

I skogen han träffa små vresiga rötter
Han fälldes till marken av klumpiga fötter
Han reste sig hastigt med lera i ända
Hur skall jag nu få min Anna att tända

Han skynda till grinden och där stog ju Anna
Han tog hennes hand och bad henne stanna
Jag tvingades springa till skogen en stund
Du vet ungefär som man gör med en hund

Han vände sig om där och visa sin bak
Hon skyndade bort i en bitterlig smak
Kvar stod han ensam vid grinden en stund
Jag detta tar till mig i djupa begrund