Jag satt och läste ensam en natt
och om det då var fantasin som spelade ett spratt
kan jag ej säga med sinnet i behåll.
Men pjäsen var jag och kärleken spelade mitt hjärtas roll
Ty i mitt eget frieri
Hörde jag hennes röst som Allegro Assai
Nej, jag kunde inte bliva, alls det bliva nånsin bliva.
Här är kvinnan vinda-svepta, vatten förda;
hämtad hit av havets vågor,
fören utav svall i stormen.

Hur ofta jag då kände,
Att till min kärlek finns ingen ände.
Men med tunga bördor mot mitt bröst
började mitt liv närma sig sin höst
och när mitt sista parti var draget
Hörde jag mitt hjärta säga \" Hon har ju ditt liv betaget\"
Tyst och vemodig i sinnet
lämnade jag hennes kyss ur minnet.