Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dum vivimus, vivamus - en koloss, en kämpe in i det sista...

Dina tankar och uppfattningar
Var det värdefullaste jag hittat
Din ålder och alla dina befattningar
Med denna visdomen har du mig ner smittat:

Att vara lojal mot dem du har närmast
Att se alla människors värde
Att be om hjälp för att bära sin last;
...vill inte förstå
...att du aldrig begärde
Min hjälp
när Din hälsa
brast….

Så tynade din starka gestalt
Du åldrades fyrtio år på bara en natt
När jag oroade mig svarade du kallt:
- Du har lärt dig, tack för du tog emot min skatt
Och jag mindes de orden, som han tidigare befallt
- Men jag måste vila ett slag, ty jag är matt
Så förvreds ditt ansikte till ditt liv tog halt
Och vid de orden stod jag stum, tafatt

Orden som han hade sagt, viskades inom mig
- Glädjs din framtid!

* Dum spiro spero *




Fri vers av fallen
Läst 660 gånger
Publicerad 2007-04-24 00:28



Bookmark and Share


  [ShadowWalker]
Vemod, en för tidigt tvingad sorg, känns så tydligt i denna elegi...
Även hoppet är ju uppenbart i sista meningen och titelns uppmaning gäller väldigt många, om man hela tiden ser tillbaka eller ser framåt, kommer man tappa bort att se till nuet och leva det liv man har...
någon sa en gång till mig: \"Lev det liv jag inte kunnat leva i livet, lev ditt liv, fastna inte i mitt som aldrig var\" och det har jag burit med mig...

Tack för denna dikt verkligen


(Bilden tycker jag däremot inte hör samman med textens budskap, som tecknare har jag dessutom lite tankar, men dikten är underbar)
2007-04-24
  > Nästa text
< Föregående

fallen
fallen