här gömmer jag sanningen
som skulle gräva hål
i redan urgröpta ögon
förblinda redan suddig syn

om jag i tyngdens ord berättar
hur slagen bryter ner
sliter familjens band
i tusentals spillror

då backar du mil ifrån mig
vänder bort
från förtvivlan i min blick

därför låter jag det vila
tryggt och säkert
bakom tystnadens murar
hit får ingen komma in
här förvarar jag all den smärta
jag upplever varje dag

mitt liv brinner upp
under svekets låga
beröringar växer fast
i murarnas stenar
når aldrig fram till
mitt längtande hjärta

aldrig kan jag berätta
om hoppet som lämnat mig
det livslånga mörker
jag varje dag utstår

döden som endast
väntar på rätt tillfälle
att förinta vår kedja
vårt förbund
som för mig är det enda
jag känner till

hål i själen är min enda verklighet
svekets tomrum allt jag har