Kom lyssna här, låt mig behaga.
Låt mig skaka om ditt sinne.
Lyssna till en bortglömd saga
om en natt djupt i mitt minne.

Så lyssna nu, om du har mod,
om du har sinne för mystik.
Det var en gång en natt av blod,
det var en natt av erotik.

Vi träffades en natt vi två
- för mycket länge sen.
En vinternatt så kall och rå,
då ingen måne sken.

Vi såg varann och på ett ögonblick,
en tusenårig lång sekund,
all kyla så till värme övergick
- vi kände det i samma stund.

Vi närmade oss sakta, när tvivlet var förbi
- varje steg så fyllt av aktsamhet.
Vi hade båda glömt att det fanns fler som vi,
efter sekel utav ensamhet.

Vi kom in i ett rum, jag minns inte hur.
Ett dubbelrum på ett vackert hotell.
Jag drog av mig min kappa, av snön genomsur,
och möttes då av en blick sensuell.

Ifrån den stunden, jag visste inte mera
än åtrå, begär och passion.
Allt annat hade upphört att existera
- det saknade rim och reson.

Jag kände varma händer mot min hud,
så hett som aldrig någonsin.
Den natten fanns det alls inga förbud
- vi gjorde vad som föll oss in.

Vart andetag blev till en flämtning så stark
att vi lyftes högt upp mot skyn.
Vi svävade – aldrig vi ville ta mark.
Det förvrängde vår verklighetssyn.

Och läppar mötte läppar, och tungor likaså,
och händer, de spelade överallt.
En känsla lätt att minnas, men svår att helt förstå.
En känsla jag önskar igen, tusenfalt.

Och tänder, de drevs genom skinn, genom kött
och våra kroppar, de glöda.
Och blodet, det rann, åh så varmt och så sött
och lakanen färgades röda.

Du som människa har väl inte en susning
- kan inte förstå detta alls.
Men jag kan än minnas den stundens berusning,
då blodet rann ner i min hals.

En känsla långt bortom verbal beskrivning
- säg, finns det måhända ett ord för den hetta
som står för all jordlig och världslig fördrivning,
som dig i ofantlig extas kan försätta?

Den natten ska i mitt minne förbli,
så tänkte vi båda två.
För då existerade bara vi
och du måste inte förstå.

Men natten kom slutligen till sin ände,
och solen den tittade in.
Vi skrek utav plåga, då när vi kände,
hur solstrålar brände vårt skinn.

Aldrig jag trodde att det skulle ta slut,
det varade kanske en dag.
Eller kanske det bara var en minut,
eller ett år – vad vet jag?

Nu famlar jag runt i en värld utan tid.
Jag minns ej längre mitt namn.
Men det känns som om någon finns här bredvid,
som en gång höll mig i famn.

Jag kan inget göra förutom att drömma,
här i min minnesförlust.
Men aldrig någonsin ska jag väl glömma
den natten av längtan och lust.