Med vingar av glas
flög hon över ängen
bortom tid och rum
såg hon den stora terrängen

och allt som pågick
utan konsekvent slut eller början.

Ett öga tittade, utan att blinka
innan vindarna blåste
det observerade.

Allt för att bibehålla balansen.

Den enas död var den andres liv.
En skrattar den andre gråter
och de går hand i hand
för att kunna leva och överleva,
ensamheten som finns
i ödets maskineri.

Vad var meningen med ordningen
om det inte gav frihet? 

 - Vindarna blåste . . .

Ögat blundade en stund.