ett av sina barn

På ett trångt hörn
satt denne . . .

Tvättade sina diamanter
från jordens smuts,

vad han inte visste var

att det var jordens smuts
som skyddade
diamanternas kraft!

Fönstret öppnades
gamarna flög in
stora som han
pickade i hans ögon
och tog med sig
de två sista diamanterna
tillbaks

till den som satt
ovan de svarta molnen
- Väktare av de 4 hörnen;
om vad som är och ska bliva.

Nu gråter han om vad
som inte kan åter bliva
och denna gången
himmelen gråter ej
med honom . . .

Molnen skingrar sig
solen kommer fram. . .

Han ville börja om allt!

Vad som skulle bli
hans undergång!

Genom dalen den vandrar
- det förlovade landskapet
med blicken fäst vid marken
sparkar han sten
som kommer i hans väg.

Varför blev allt som det blev
han kan ej förstå . . .

Ödets fångst trodde han
att diamanterna var
om han visste blott . . .