utslagenhet bedrar
i ett mjukare tonfall
än själsliga avsikter
darrar obemärkt men skadat
av förunderliga övertramp
inombords håller vi sanningen
som aldrig vågade förtäljas

kunde vi tas sönder
om ärlighet öppnades

krossade skal
under barfotade hälar
skär i sår
som vi själva skapat

i varandra
inuti det som ännu värmde oss
en stund så intensiv
men bara lånad

trötthet som faller
bakom rösten
kämpar med naken iver
för att inte spricka

vi tillät kylan få övertag
som i andra bittra ögonblick
av destruktiv fördärvelse
det avbrutna med sitt försprång
som vi försökte springa i från

snubblar på samma sten
vid varje inrutad strid
mot en besatt makt
som aldrig var annat än
motbjudande

där vi skiljs av tomhet
i skal som aldrig fick läka färdigt