när insidan är mindre vacker
självkänslan ett bottenlöst hål
präglad av svek sen långt tillbaka
vaknar i mörkrets tid
öppna sår av förtvivlan
gräver sig ner i det som värmde
lämnar istappar att frosta

snälla
se mig bakom stålmasker
se mig som jag är
min godhet som lyser
när mörkret inte kommenderar
som dunstar under det svarta
utan chans att överleva

då när man är som minst
och tvivlen starkast
anklagelser haglar
från nertryckt självförakt

snälla
gå inte ifrån mig
det är just det
som gör mig så liten igen
övertygad om mitt ovärde
som sitter fastbränt
i själen

snälla
låt inte onda ord förstöra oss
ord är bara ord
grundat av något
som inte kan kontrolleras
det vi hade
var så mycket mer
behöver dig för att andas
gå inte längre bort
än att jag känner dig nära

du lovade att stanna
oavsett vad
men det var innan du kände mig
innan du förstod vad det innebar
med mörkret som nedvärderar mig
och alla som jag värdesätter

jag fick känna
en sakta inblick av tillit
en stunds beröring av tro

men kastas tillbaka
in i eldens slukande lågor
påminns att jag är inget
inget värd alls