Med världsalltet över sina fötter
sträckte varelsen horisontellt sina händer;

spikades självmant på
sitt osynliga kors

och den skrek med ett skratt
till det tomma intet:
- Världen är min!!!

Ekot färdades genom ravinen
och det sista ordet
dog sakta ut
i horisonten
min
      min
             m i n

Ögonen glimmade i skenet
pupillerna utvidgades . . .

likt en blixt
slog tanken denne tillbaka

knäna skakade blev alltför svaga
den föll till marken och med
darrande röst mumlade den:

- Förnekelsens sol lyser på rävens päls
döda blickar fångar livets glimmer;

medan stjärnorna glimmar
på den svarta himmeln
och i osynliga kretsbanor
spökar mörkret,

viljans strängar
bestämmer takten
himlakroppar
bestämmer sitt varv
och allt därefter finns. . .

Varelsen tog tre korta andetag,
tystnaden omslöt den . . .

och med ett flin på sina läppar
tittade den på sin kropp och viskade:
- I oändligheten ryms Stjärnorna
och denna himla kropp
oändligheten rymmer.

Återigen omslöts varelsen av tystnaden
och med lätta, harmoniska rörelser
låg den med sin mage på den våta marken,
smekte kärleksfullt gräset . . .