kastar blommorna du gav mig
vissna som kärleken
jag aldrig kände
döda som gnistorna
som fattades i din beröring

raderar bilderna på oss
ser olikheterna
hur vi skär genom linsen
ser tydligt att vi aldrig fanns

behovet du uppfyllde
blev till sårade känslor
din klassiska sinnesstämning
av genomskinliga tvivel
inför varje ord
varje godhjärtad smekning

desperata handlingar
för att behaga mig
när allt jag önskade
var ditt sanna jag

tillit och tålamod
inför vad som kunde blivit
utan press och krav
som kväver hårt och brutalt

låt dina tårar torka
faller inte för sentänkt ånger
illamåendet växer
av ditt sista agerande
beslutet jag fattat
kan aldrig vara fel

uppenbar omognad
i en vilsen återvändsgränd
där vägen till att fullbordas
som en riktig man
ligger långt bort i tiden
en tid jag inte delar
en väg jag inte går med dig