uppkrupen i mitt fönster skådar jag ut över staden

jag ser en kvinna
jag ser en man
ordentligt påpälsade för att klara kylan
bakom dem skymtar ett barn

barnet som lika gärna kunde vara jag

barnet så enkelt, så okomplicerat
mamma och pappa älskar varan
om ett par timmar ligger det redan i sin säng
lyckligt ovetande
om mig
om den värld jag lever i

de har stannat nu
jag kan knappt hålla mig ifrån att öppna fönstret
trilla ned framför deras fötter
kanske får de då syn på mig

nu är det i vilket fall redan försent

den röda bussen har stannat
dörrarna öppnats med ett pys
alla tre gått ombord
leende stämplat sina kort
påbörjat sin resa
sin resa härifrån

kvar blir endast jag
och stjärnorna
de flickan glömde