havet sköljer bort spår
av en kärlek
som aldrig fanns
där i sanden
ristade vi in våra namn
innan vi förstod
att vi valt en feg förlust
under kallblodig strid
efter mörkare nätter
än de som fanns igår

vi lovade att vänta
men insåg genom färden
att inget fanns att vänta på
vi var dömda under himlavalv
skrämda till tystnad
i ett aldrig berörande ögonblick

låter tårarna falla
mot isbergen vi byggt
där fastnar de i sten
till de inte hittar ut igen
det är bäst så
för vem gråter av
förlorad värdelöshet

lämnar rädslan under solen
utan brända hudsfragment
det som aldrig kommit nära
kan aldrig försvinna bort

slut dina ögons sista sömn
lägg dig bredvid havet
som fanns i våra drömmar
men inte i vår värld
som inte sköljde oss rena
men dränkte oss i skuld

se oss hur vi var
när vi kunde varit
men aldrig blev