Den mesta lusten kommer kanske trots allt från ett ganska litet område i min kropp, cirka tio centimeter söder om naveln.

Men även från leenden. Jag samlar ju på sådana, leenden i ögon, läppar och små välbehagliga ljud.

När jag var liten fick jag lust genom att gräva upp små guldskatter gömda i sandlådan. Grushögen kallade vi det förresten. Jag knyckte små orangea blommor i mammas välblommande rabatter. Hon hade så fina blomster, vårdade dem så vackert. Hon älskade dem mer än sig själv.

I alla fall lade jag blommorna i små lådor jag byggde. Sedan grävde jag ner dem. Nästa dag låtsades jag att av en ren slump stöta på något hårt, när jag lastade min lilla lastbil med grus.

-En skattkista! ropade jag viskande till mig själv, så ingen skulle höra och tycka att jag var barnsligt löjlig. Åh! vad jag tyckte det var skoj att hitta det fina guldet. Men jag vågade aldrig dela den glädjen med någon.

När jag fann dig, Beate, var det en sådan skatt och jag ropade tyst: Åh! en sån skatt. Hela kroppen jublade. Men ingen annan fick höra det jublet mer än min kropp. Ja, och så du,Beate. Förstås. Men ååååh vad jag hade velat ropa ut på torget hemma i Sollefteå: -Jag har funnit skatten! och sedan bjuda vänner på mat och dryck. Istället gick jag ensam i skogen och visslade och sjöng för träden och mossan och småfåglarna.

Lusten övergick snart till oro och magont. Och sömnsvårigheter. Men det var det värt. Ja, minsann. Det var det värt.

Nu sitter jag på en gammal kyrkogård i Umeå där alla varit döda i nästan hundra år. Hur mycket lust hade Poliskonstapel Konrad Nordlund? Fick han måntro lust av att fånga tjuvar? Eller \"Rådmannen m. m. C G W Andersson\"? Var hämtade han sin lust? Kanske från sin \"Maka Märta Christina\"? Ja, kanske, hon dog ju endast ett år efter sin m. m. make. Kanske av lustbrist.

Folkskollärarinnan Hulda Bäckström fick inte gifta sig med mindre att hon miste sitt hedervärda arbete. Kanske sökte hon sin lust i att lära barn läsa och skriva. Eller kanske att ha makten över dessa små försvarslösa telningar. Vem vet?

Jag får min lust från leenden och hemliga skatter. Fast även skogsvandringar allena med mig själv ger mig kraft och levnadsmod. Där kan jag säga hur tacksam jag är över att vara älskad av dig. Beate.

Det kanske är mera osäkert att hämta sin lust i människor än i t ex husbyggnad, blomsterrabatter eller att ha makt. Men nu sitter jag i alla fall här på kyrkogården och väntar på Carin. Hon ger mig lust för att hon får säga allt hon tänker hos mig. Och därför säger hon allt hon tänker. Och då blir jag glad. Oftast. Även när hon är ledsen eller arg. Eller till och med förtvivlad. Men ikväll ska vi dricka oss berusade och skratta tillsammans. Sedan kommer jag att vinglande cykla hem i augustinatten på min nya gamla cykel jag köpte av en gammal Kjell, som sålde den för endast hundra spänn för att jag suttit i hans kök och lyssnat till hans rädslor över att hans döda fru besöker honom varje kväll när han ska lägga sig. Han har ingen lust kvar längre. Kjell.

I morgon går jag till kyrkan och sitter på sista bänken och ber för honom. Och för Carin. Och Beate. Och så mina ljuvliga barnbarn förstås, som ska leva länge länge och behöver lust, ungefär så mycket lust som behövs för att leva en dag i taget i många tusen dagar.

Och jag får nog också tillräckligt med lust varje dag. Man vet aldrig hur och när, men kanske solen ger mig lite i morgon. Eller att jag får ett mail där någon säger -Hej Albert!, hur har du det?, eller en snäll kommentar på poeter.se. Ja, jag får nästan enbart lust från människor. Och deras leenden.

Lokomotiveldaren Ossian Sundström levde endast i trettio år. Kanske elden gav honom den lust han behövde sin korta levnadsdag.

Nej det tror jag inte. Han längtade nog lika mycket som jag efter en mjuk kvinnas kroppsvärme i augustinatten. Hoppas att han fick vara med om det, lokomotiveldaren Ossian Sundström 1891-1921.