I ett år har jag tränat på att leva själv.
Vakna själv.
Äta själv.
Bada själv.
Resonera med mig själv.
Se på TV själv.
Tvätta själv.
Gå på dans själv.
Skolavslutningar, konserter. Bio går jag inte på.

Komma hem själv.
Gå och lägga mig själv.

Det går ganska bra. Det finns fördelar. Att själv bestämma vad jag ska göra och inte göra. Att kunna jobba hur länge jag vill. Att säga ja och nej till andra. Mest ja. Att ta emot den jag vill. Att aldrig bråka med någon. Slippa ångest.

Bäst är nog att jag står ut med mig själv.

Men varje morgon måste jag övertala mig själv att leva ett tag till. Inte så att jag tänker ta mitt liv, men jag skulle inte ha nåt emot att dö redan idag. Klockan nio går det där över när jag fikar ihop med mina arbetskamrater och vi fördelar våra arbetsuppgifter på jobbet.

Jag är lite orolig över mina morgnar. Faktiskt. Det är nog saknaden av kärlek till en kvinna som får mig att känna så där.

Jag skulle så gärna vilja knulla. Se en kvinna i ögonen. Le tillsammans.

2013.07.03.