Jesus sade: \"Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.

Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.\"

Då kom Petrus fram till honom och sade: \"Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?\" Jesus svarade: \"Jag säger dig, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.\"

Matt 18:18-22



Det är inte lätt att vara predikant den här dagen. Försöka förklara dessa ord. Men spännande är det! Sätta tänderna i en sån här text, det är ganska kul, faktiskt. Tre svåra funderationer får jag när jag läser det här:

Det är om att
binda och lösa,
om att få svar på sina böner
samt frågan om förlåtelse.
Förstås.

Jag kanske förenklar mycket. Jag förstår inte allt. Jag kan ha fel. Men funderar gör jag.


Kanske den första funderingen är enklast. Om att binda människor, i skuld t ex, eller framförallt i skam, och då tänker jag på den skammen över sig själv, att man inte är nåt särskilt, att man inte duger, att man knappast är värd att respekteras. Eller älskas. Vi lever i en skamkulturer. Barn får lära sig att skämmas tidigt. Fy!!! säger många föräldrar. Fortfarande. men det var värre förr.

Det är enkelt att se att föräldrar kan binda sina barn i såna känslor. Omedvetet förstås. Men ändå. Det kan handla om att barnet faktiskt inte var önskat, eller att det är annorlunda än man önskat, intresserad av fel saker, kanske har man fel kön... ja det kan vara en hel del, faktiskt, och det är inte så enkelt att hantera det. Ofta hör det ihop med sexualiteten.

Det är inte sååå svårt att se att många barn inte respekteras av sina föräldrar. Kanske att man inte står ut med att de är som de är, men man försöker älska dem ändå, förstås, och bara det, att det kan vara så, att man försöker älska... (det där ska ju funka ändå), ja då är skammen där som ett brev på posten. Det ÄR nåt fel på mig, kan barnet känna då, och så försöker det göra sina föräldrar nöjda genom att bete sig så att de ska bli älskade. Kanske jag pratar i nattmössan nu...

OM barnet känner att det nåt fel på en... det tror jag uppstår när man inte känner att man blir tagen på allvar, inte riktigt respekterat, att de vuxna inte förstår varför man är ledsen eller arg eller kastar saker omkring sig, eller biter lillasyrran i ett obevakat ögonblick...

Ja det kan man ju se i filmer och läsa om i romaner, så det är nog inte så ovanligt det där. Förresten kan man ju bara stå på torget och kolla, eller i affären...

Det står ju i Mose lag att man ska hedra sin fader och sin moder, att det då skall gå väl för en, men någon glömde att skriva dit i den lagen, att det är ännu viktigare att fadern och modern hedrar och respekterar barnet också! Faktiskt! Även när barnet är oregerligt eller gråter i all oändlighet. Det finns ju faktiskt orsaker till detta. Ja även om barnet är lydigt och tyst och snällt kanske man också borde fundera... Varför är detta barn så snällt? Det kan ju vara för att mamma och pappa skall bli nöjda med en. Om jag är snäll blir pappa glad. Till och med ur det kan skam växa fram. Att man måste vara duktig för att bli älskad.

Sånt här, från barndomen kan binda en människa hela livet. Och om man inte löser det på jorden kommer barnet senare i livet få leva vidare med det. Olöst. När man är 55 t ex. Det tror i alla fall jag. Ofta handlar det om att inte duga eller att ens kärlek inte duger eller att man inte är värd att tas på allvar. Att man inte blir mottagen. Att det är nåt fel på en.

Sen kan nog vuxna binda varandra också. I nära relationer. Och man sitter fast hur mycket död den andre än är.

Så det är oerhört viktigt att man löser varann medan vi har varann. Och för det krävs nog en hel del arbete med sig själv. Att försöka förstå sig själv och sina reaktioner. Framförallt i känslolivet. För det är väl där, i känslorna man binder varann. Man är arg på sin far. Eller ledsen på sin mor. Eller sorgsen för något svårt som varit.

Hur kan man förstå sig själv? Tja... det finns ju en ganska enkel väg: Fråga andra, hur du beter dig. Intressera dig själv för hur du beter dig. Knäpp upp slipsen lite och klä av dig lite. Visa dig sårbar för någon. OCH: försvara dig inte! Fråga helt enkelt. Nån som är klok och orädd. Och sann.

Ja jag ser ju det här vid dödsbäddar. Ibland. Ja alltid egentligen. Om man bundit eller löst varann. Nu släpper jag det.


-----------------------------------


Jaha, det där hör ihop med förlåtelsefrågan.

Förlåtelse.
Vad ska man ha det till?
Och för vems skull?
Hur funkar det med förlåtelse?

Det finns sånt man inte får förlåtelse för. Man kan ha gjort nån illa väldigt länge. Nu pratar jag mest om inom familjen, faktiskt. Det handlar nästan alltid om kärlek. Det kan handla om övergrepp. Kanske man bedragit sin man eller kvinna under lång tid. Men det kan också vara så osynligt som att man inte fått den tröst man behövde. Eller att man alltid känt sig oförstådd. Det är inte enkelt att bara be om förlåtelse.

Men här tror jag inte Jesus pratar om att BE om förlåtelse. Utan att GE förlåtelse. Att försöka förlåta. Och DET kan man inte begära av en annan människa. Det FÅR man aldrig begära. -\"Du måste förlåta mig!!!\" Nej det går inte.

Men, man kanske kan begära det av sig själv. Om det går. Men kan man inte förlåta så kan man inte. Jo, kanske, ... om jag försöker lyssna och se den andre, se hans/hennes liv, den som behandlat mig illa. Kanske det kan gå. Kanske att den som gjort mig illa kan berätta och förklara sitt liv. Kanske då... men kanske inte ändå...

Och det är ju inte den som inte kan förlåta som ska känna skuld, skuld för att hon inte kan förlåta. Det är den som gjort illa som har skuld. Man måste bära sin egen skuld. Inte lägga den på andra. Det här kan vara oerhört svårt.Och man kanske inte är medveten om att man lägger ut sin skuld på andra. Och jag anser att den som är vuxen har mycket större ansvar. Även när barnen är vuxna tycker jag att föräldrarna har större ansvar. De har ju längre livserfarenhet och borde vara klokare.

Det finns så mycket skräpförlåtelse. Vi slarvar så mycket med det här, förlåtelse och skuld. Och vi lägger ut vår egen skuld på andra, så att de känner sig dåliga och usla i vår närhet.

Men var ligger ansvaret? Det är den viktigaste frågan. Vem har ansvaret för det som blivit fel? Ofta har man delat ansvar. Det är sällan ens fel att två träter. men ibland så... Var ligger mitt ansvar i det här? Kan man ju fråga sig. Och: Vad kan jag göra för att lindra?



Om jag gör den illa som älskar mig måste jag nog göra som den förlorade sonen, känna skulden och bli ödmjuk inför den andre. Veta att det var jag och ingen annan som hade ansvaret för allt tokigt, vända hemåt igen, inte som en stolt tupp och låtsas allt möjligt, att jag varit så himla duktig och börja ljuga och allt sånt där. Det gjorde han inte! Och fadern såg det... hela sonens kropp visade att han bar på skuld. Så... fadern tog emot honom. Det skulle han inte gjort på det sättet om sonen kommit som en tupp. Då hade han nog fått bli dräng, som han tänkt ut. Med böjd kropp och ögon som man inte fick kontakt med. Skämsögonen.

Men jag kan ju också tänka mig att fadern också hade skuld i det här. Det måste ju funnits skäl till att sonen gav sig iväg så där. Jo, nog kände fadern skuld! Kanske det var därför han tog emot sin pojke så där. Båda hade förstås skuld. Jag undrar förresten varför fadern inte gav sig iväg och besökte sin son. Intresserade sig för hur det gick för honom. Det fanns ju inga telefoner på den tiden. Jag skulle i alla fall åkt. Det tror jag faktiskt.

Kanske fadern kände ännu mera skuld än sonen. Och den äldre sonen! Han som skulle ta över gården och gick där och var sur. Där tror jag fadern hade ganska mycket skuldkänslor. Undrar om de kom till rätta med det. Kanske fadern hade bundit honom på nåt sätt. Så klart han hade. Och modern, var är hon? Är hon undanskuffad? Icke myndigförklarad? Eller död? Det är nästan aldrig som någon ensam har hela skulden. Det finns orsaker till de flesta av våra vägval.



Kärlek.
Förlåtelse.
Att ta ansvar för sitt liv.

Ganska självklart egentligen. Att vara sann, även när man gör fel. Då kanske man kan förlåta sju gånger. Eller hur många gånger som helst. Men man kanske inte kan förlåta så länge den andre ljuger. Det ska man inte heller, tror jag. Och man ska inte vända andra kinden till om man kränks! Kanske om man har bra självrespekt att man kan göra det. Vända andra kinden till rakryggat och med stolthet i blicken, och se in i den andre. Men ofta är det vi med dålig självkänsla som vänder andra kinden till. Det är jag säker på att Jesus inte menade!

Jag har bett om förlåtelse för en sak jag vet att jag inte kommer att få förlåtelse för. Och det har jag också sagt. \"Det här kan du nog inte förlåta, men jag säger förlåt ändå. Jag är verkligen ledsen att jag gjort dig så illa. Jag begär inte att du ska ge mig förlåtelse.\" Jag vet inte var det hamnar i slutändan.

Man kan inte begära att bli förlåten. Möjligen kan man komma till nån slags försoning med det som varit. Och även försonas i att man inte kan förlåta. Att det helt enkelt inte går.

Försoning är lättare att handskas med, tycker jag. Det är hjärtat som bestämmer när en sak är försonad. Kanske förlåtelse sitter i huvudet och försoning längre ner i kroppen. I hjärtat. Eller kanske t o m i magen.


Kyrkans förlåtelse tycker jag inte om. Den är nästan alltid ute i fel ärende. Och alltför lättköpt. Försoning kostar ofta oerhört mycket kraft. Kyrkans förlåtelse, eller om man säger; Guds s k förlåtelse i kyrkan är ofta alldeles för lättköpt. \"Ta nattvard och få syndernas förlåtelse av Jesus.\" Eller: \"Läs i syndabekännelsen att du är skyldig, och få prästens förlåtande ord, så är du fri.\" Nä, så enkelt är det inte.

Men när man har så mycket skuld att hela ens varelse håller på att gå sönder, och man går till den man gjort illa, då handlar det om försoning och förlåtelse. Ändå kanske man får brottas med det ända till man ligger på sin dödsbädd.

Om man inte kan försona sig med sina medmänniskor, de sina, så tror jag det är omöjligt att försona sig med sitt eget liv och då blir det svårt att känna frid i sin själ. Det sa ju Jesus, att innan man lägger sitt syndoffer på altaret måste man först gå till den man gjort illa. Kom sen tillbaka med ditt offer. Ja, så sa han. Kloka Jesus.



---------------------

Ja det blev lite långt det här.

Om bönesvar kanske jag bara skall säga, att det hör ihop med allt det andra. Ljug inte varken för dig själv eller för Gud. Lyssna till ditt innersta. Lev äkta, så långt det är möjligt. Då blir ditt förhållande till Gud enkelt och då vet du nog vad du skall be om. Men en del bönesvar får man nog vänta på tills man kommer till himmelriket.

Det kanske är först då jag får det jag alltid bett och längtat efter.
Hemkänslan och en famn där jag är helt trygg, den där kärleken jag alltid söker.
Och fullkomlig hälsa.
Och att mina barn har det riktigt bra.
Att ingen ska utsättas för kränkningar eller övergrepp.
Att ingen ska behöva svälta.
Eller förnedras.

Men... en del kan nog inträffa redan nu. Här.
Så... be för sjutton. Om allting! Allting. Man vet aldrig...

Amen. Låt oss bedja...