jag går över älskad jord

bjuder in gamla välkända dofter

som minnet burit och längtat

vadar i gräddgula älggräs

över nyöppnad sankmark

där sjumilaskogen stod stolt

förankrad med livsstarka fötter 

just här gick trygghetsstigen

smeker min älskade leksten

med barnets kärleksfingrar

den hukar förminskad och blottad

iklädd skammens grågamla lav

mitt i människans avverkningsiver

ögon söker förgäves vägen

tillbaka mot rötter mot barndom

mot hem 

men riktmärken är inte mer 

torra grenar granris och bark

knastrar och gråter i mina steg

som tappat stigen och kursen

skogen minns mig inte längre

kvar är bara hemlös kyla

och ångesten fläker mitt sinne

som blöder berövat bedrövat

mitt ursprung är sopat till intet 

sveper huden tätare om mig

fryser… finns ingen tröst