Hej Agneta.

Ja, det syntes väl på mig också, hur mycket jag tycker om dig.
Ja älska är nog ett riktigt ord här. Jag älskar verkligen dig också. Så där äkta och sant. Och djupt.

Det är ju lättare också när jag vet att du har det bra. Jag blev glad i somras över att du mådde så bra. Och hade kommit till ro.

Annars hade jag inte tagit dig i handen. Jag vill inte att du skulle bli förälskad i mig igen. Och jag kan inte bli förälskad i dig längre, nu när du mår så bra. Kan inte förstöra nåt i dig. Vi har ju passerat det stadiet. Det är så skönt.

Tack för att du säger allt det här du säger. Skriver. Jag behöver det. Verkligen.
Ibland kommer den där maran över mig som är så fruktansvärd. Fruktan. Jag fruktar ganska ofta. Har blivit så rädd för ensamheten. Den säger somliga, att man måste lära sig. Annars kan man inte älska nån annan utan att blanda ihop det med sina egna behov. Säger de. Men hur lär man sig det? Att stå ut med sin ensamhet?

Jag har inte kommit till ro. Jag längtar så otroligt efter att vara hemma med nån annan. Hemma i varann. Men ibland... nä fy vad svårt det kan vara ibland. I lördags hade jag en sån dag, jag grät och grät och grät.

Sen somnade jag framåt eftermiddagen av ren utmattning. Bestämde mig, verkligen bestämde mig, att åka och dansa på kvällen. Helt ensam. Och på dansbussen dit, ja när vi stod och väntade på bussen, började jag prata med en man, vi var två män i samma ålder ungefär. Han var ännu mera ensam än jag. Universums ensammaste människa, kallade han sig, och när han sa det skrattade han lite, och vi började prata om livet och ensamheten. Han hade blivit lämnad för tre år sen och nu i sommar hade han börjat ta sig ut på dans varje lördagskväll. För att överleva. Och hans ensamhet och öppenhet gav mig nån slags kraft. Mod. Vi skrattade lite tillsammans, det hjälper jättemycket. Att skratta. Eller åtminstone le tillsammans med nån.

Och när jag kom in i danslokalen bjöd jag upp den första kvinnan som stod innanför dörrkarmen. Bröt isen i mig. Sen dansade jag hela kvällen. Satt inte stilla en enda dans. Bjöd upp de jag tyckte såg trevliga ut. Ja, jag kände en del också. Skrattade ganska mycket. Höll om ganska fint, tror jag. Och när jag kom hem stod jag framför spegeln och skrattade, för jag hade haft så trevligt.

Nästa dag, igår, mådde jag ganska bra igen. Städade lägenheten, jag ska ju ut nu. Ska ju flytta in i en alldeles egen lägenhet 1 oktober. Det ska bli spännande. Lite rädd är jag ju också, förstås, inreda och färgsätta. Göra fint. Känna efter.

Jag MÅSTE bli av med den där tyngden jag har i mig, men den kan jag nog bara bli av med om jag har någon att få tycka om. Jag har ju dig. Fast du bor så långt bort. Och jag har flera vänner. Särskilt en Marianne, hon är min bästa vän. Vi hjälper varandra när det är som värst. Är verkligen sanna mot varann. Lyssnar på varann. Låter den prata som behöver det mest.

Ja, det är en hård skola jag går i. Undrar om jag ska bli stark nån gång. Nu är jag inte det. Jag är en liten sårbar och gråtande pojke.

Det där fotot på oss två skulle jag ju vilja ha. Det vill jag ha på min vägg här på jobbet. Se att du finns. Och att det finns vacker och god kärlek.

Du är den finaste människa jag känner, Agneta. Är så tacksam att vi är vänner. Du och jag.

Kram
Albert