när mörkret kraschlandar
erövrar med sin vrede
läkta sår forcerar
tomhet släcker själens ljus
orkaner raserar skyddsmurar

när det smärtar som mest
och jag inte får plats i mig själv
måste jag förkasta dig
benåda dig från sanning
du får inte se vad jag ser

om jag lät dig beskåda
hur avgrunden öppnas
med sitt kaotiska stormhav
skulle du ändå aldrig tro
en ondska så brutal

just när allt
tycks obegripligt
när mitt skal är allt som finns

håll mig en liten stund
värm min inre kyla
låt din närhet bära mig
till jag kan andas igen