i en förlorad
bortglömd
värld

smeks
stenarna . . .

sköljs av
känslovågor.

Ifrån havets botten
träden växer;

fiskarna
lekfullt
i cirklar
simmar förbi

medan pirayor
biter barken
och suger saven.

På vattnets yta
blommor flyter
frukten speglas,

nyfödda sköra havsmusslor
öppnar sig,
smakar havets sälta . . .

tills öknens sandregn
färgar havet rött,

musslorna stänger sig;

i vånda och smärta
odlar och föder
pärlor.

- I pärlornas hav kan du alltid simma
prata med musslorna och

se din spegling i
pärlornas glansiga yta, innan

känslostormarna reser sig
och blir till en enda våg

som ska svepa dig tillbaks till
logikens öken.

Men du skall alltid minnas din färd