Men ur hornet slingrade sig ormen
med blick full av glöd
fluktande med kluven tunga
fasans doft från var och en som såg

ur tonen sjöng en
tomhetens djupa klagan
ett nådaskri som från botten
av en förlorads trasiga bröst

någons verkliga sorg

Men ormen lomhörd lät sig
icke färgas därav
han slingrade sin väg
att finna ro från hopens
vidriga skam
de som stampade mot hans
kropp i förgäves panik

tonen rang ut
världen låg stum i dess
plågande tystnad

blåsaren låg död
inte av gift från reptilens
sövande saft
men för tvivlet från dem
mot vilka han vänt sig i nöd

de som lystrat mer till
fördom än förnuft