din kropp som ett sinnesfrö
grodde inom det hopplösa
vi kunde inte växa tillsammans
därför skiljdes vi
men inte utan kamp
aldrig utan vrede
fallfärdiga sjönk vi ner i tomheten
lät oss släcka lågan i ett slut
som ännu värker i oss båda

du var svårare än jag
jag var svårare än du
hur kunde vi överleva
fast kärleken alltid brann
du byggde bo i mig
och aldrig kan jag förneka
att du ännu sover djupt
i det innersta jag
där du lämnat spår
jag inte kan eller vill radera

i drömmen håller jag dig ännu
jag tyder din dröm likadan
men vi får aldrig mötas
fast kyssen bränt sig fast
vi får aldrig älska
som vi gjorde just då

vi rasade som människor
när vi försökte ge kärlek
vi inte lärt oss hantera
vi förlorade drömmarna
när vi närmade oss i hastig beröring
det yttersta skal av hud
som ingen annan fick ta del av

bara vi
just då