Ovan sand och lera,
rosenstaren flyger

landar bredvid
blomman
som

mödosamt växer

emedan
knopparna
brister

virvelstormen blåser
rosenstaren sugs in
i virvelns öga

sand och lera fästs
på fågelns kropp
solen skiner
molnen färdas en bit
virveln går vidare
lämnar
vad den
tog med sig . . .

en granitstaty
till marken faller

fågeln . . .

Du ädla själ . . .
öppna ditt sinne
och se

i mörkret
såg du
ljuset
i dödens
famn
fann du
livets mening

I jakten fann du
aldrig skatten
tills du lämnade
skattkartan tillbaks

till den fuktiga jorden

Då blundade du en stund
och på en sten vilade
din slitna trötta kropp

som alltid bar dig
 
genom stormen

och soliga dagar
kommer och går

I stenen
lämnade du
din själ

lät vinden
smeka dig
vareviga dag

tills
stenen blev
ett korn
och vinden
blåste en
sista gång

svepandes
kornen
från marken  . . .