- Döden, det är jag som är döden


Orden kom från mannen mittemot, han med den
vattniga blicken

förvånad mötte jag hans tomt kontaktivrande
blick i ett försök att placera hans märkliga
fras till någon sorts sammanhang

men förgäves

Han fortsatte stirra lika tomt på mig hela
vägen, tills det var min tur att stiga av

bussen stannade med en hård inbromsning
vid vägkanten och jag klev ut, med mannen
utan personlighet tätt i hälarna

han bar svart kostym, vit skjorta och en
smal slips av grov polyesterväv

Plötsligt spärrade han upp hela ansiktet i ett
groteskt flin, började skratta hysteriskt och
skrek gällt samma fras om och om igen

det blev för mycket

med reflexmässig snabbhet drog jag min
lilla revolver och tryckte upp mynningen
i näsan på honom
klämde av två snabba skott varpå hans
fräkniga huvud genast exploderade

ett äckligt slem av söndersliten vävnad, blod
och ben stänkte ner väggen bakom


- Jag vet

replikerade jag torrt, tände en cigg och hostade
ett par matskedar snorblandat blod

mina dagar var räknade, cancern åt långsamt
upp mig innifrån och det visste jag
hallucinationerna blev allt värre ju närmare
slutet jag kom