Brudens far log med sås på kinden, hans blick var
som inåtvänd i ett insiktens allvarliga stund

stolen skrek mot golvet när han reste sig upp

tystnaden lägrade sig över lokalen som hade den
lagt en tung filt över det livliga sorlet, över
stämningen själv

en tår letade sig ner genom skägget

läppen började darra
rösten brast och allt han fick sagt fastnade
mellan gomseglet och tungan


en djupandning senare

~min vackra flicka, min dyra skatt...~


gråten tog över, han som inte gråtit sen han
var en ensam liten pojke, utstött av de
sina, lämnad åt sitt öde

änkling och lomhörd, gammal och grå

men aldrig så lycklig, aldrig så hel hade han
någonsin känt sig under hela sitt liv

samma tid som nu med tårta i knät och vin
över flinten fann sin ände, gråtande av
lycka som det saligaste barn