Bakom stängda dörrar
och nerdragna gardiner
spelade du toner ur din
hjärtesorg för att locka

svanens sång i mig?

Du höll stolens rygg hårt
och golvets kyla blev
din frälsning

ifrån den psykiska smärtans
paranoia . . .

Huden bleknade,
fingrarna domnade
blodet samlades i hjärtat
och på det kalla element
vävde spindeln sin väv

Utanför . . .
snön sakta föll
gatans lyktor
lyste på asfaltens
svarta snö

I din sorg återkallade
du bilden av mig
kände hur en hand smekte
dina blåa darrande läppar

vågade inte öppna dina ögon
kände vad som var verkligt
för dig
den stunden . . .
tills lyktans lampa
nära fönstret
sprack!

Sakta öppnade du dina ögon
tog av dina kläder och kröp ner
i badkaret . . .

kände vattnets värme
på dina frusna tår,
blundade en gång till
och skrek löftets ord
för att förvekliga
drömmen . . .

mörkrets baksida öppnade
sin famn för dig
 
Kom du någonsin tillbaks?