Tar sats och springer för allt vad
tygen håller, men de brister

brallorna trillar ner
blir som fotbojor som blir som
krokben som liksom fäller
hela skiten

ner i skiten

Med ansiktet djupt begravt i skit
och skinkorna flådda utav skam
vänder han motgång i triumf

orörlig möter han sig själv

kampen är jämn, stoltheten
gör ett listigt utfall
men ack, ödmjukheten utdelar
det dödande slaget


En orolig tystnad lägrar sig
över publiken

mannen är död
en ny man reser sig ur dyn
med vilda ögonbryn