Bikten trogen snavade han ner på knä
omsluten av gammalt trä
genom en lucka i väggen avlät han all
sin tyngande skuld

ord för ord

detaljerad in i minsta nyans


Plötsligt tog båset eld, lågorna vräkte sig
ut genom glugg och springa

hela kapellet stod i lågor de facto


Svetten kokade
skammen vrålade ur hans ångande kött
men bikten gav han inte upp, den var
det enda som inte brann

~Ur askan... i elden..~

tänkte han dovt för sig själv innan
taket rasade in
men ack, ödet stod honom bi

Vår biktfader reste sig över lågornas
rasande sken, hötte med kräklan
och tvang själva elden på knä

~min gosse, stig ur askan, var fri~

Ynglingen reste sig, dammade sotet
från flinten och gick

aldrig behövde han bikta sig igen